| dc.description.abstract | I 2015 översteg antal människor på flykt i världen för första gången 60 miljoner. Runt 30.100 av dem kom till Norge för att söka asyl och i slutet av 2016 var det ca. 199.000 personer med flyktingbakgrund bosatt i landet. Människor som har flytt har levt under extrema förhållanden, som i många fall kan ge allvarliga hälsoskador. Att uppleva ett krig bryta ut innebär en livssituation präglad av avmakt och rädsla, där människor blir utsatta för övergrepp, tortyr och kränkningar. Att uppleva krig, att fly och att «komma fram till det trygga» är alla säregna faser i en lång migrationsprocess som bjuder på egna potentiellt traumatiserande händelser - så kallad sekventiell traumatisering (Varvin 2015, 73-74). Att växa upp med en förälder som är traumatiserad på grund av krig och flykt, kan vara en riskfaktor för barnets utveckling, även om barnet själv inte har upplevt krig (Lindquist, Daud och Tham 2014, 57-59). Föräldrar som lider av posttraumatisk stress kan ha problem med att möta barnets behov för nödvändig närhet, omsorg och uppmärksamhet, vilket sätter gränser för barnets utvecklingsmöjligheter, speciellt med tanke på anknytningen. (Bowlby 1969, 208-209; Anstorp och Benum 2014, 22 och 45). När anknytningen mellan den traumatiserade föräldern och det lilla barnet är bristfällig, kan det förklaras med att förälderns (posttraumatiska) reaktioner påverkar dennes omsorgsförmåga. Då är det lilla barnet i riskzonen för att överta förälderns trauma och själv bli traumatiserad. Nyare forskning visar också att trauman inte bara överförs genom miljö och bristfällig omsorg, men också genetiskt från en generation till den nästa (Yehuda m.fl. 2015). I den här litteraturstudien vill jag belysa temat «överföring av trauma» och ge uppmärksamhet till barn som växer upp med traumatiserade flyktingföräldrar. Jag ska därför försöka besvara följande problemställning: «Hur kan socionomen bidra till att förebygga överföring av trauma från asylsökande mödrar till små barn?» | |
